.NET Remoting är det som använts som kommunikationslager i ProcessIt! sedan start. Så är inte längre fallet; jag har nu kastat ut allt vad .NET Remoting heter (med undantaget för att kunna ladda assemblies [vad heter det på svenska?] i andra applikationsdomäner) och ersatt det med hederliga TCP/IP sockets.

Att använda .NET Remoting verkade från början vara en en bra idé, men nu ett halvt år senare så önskar jag att jag aldrig hade hört talats om det. Främsta skälet är att man inte har 100% kontroll över vad som händer, till skillnad från sockets där inget händer utan att man ber om det. Jag tycker att Microsoft har lyckats bra med hela .NET-platformen (i all fall version 2.0, jag har inte använt senare versioner) men .NET Remoting är en stor besvikelse. Visst, att kunna göra anrop via proxys till objekt som finns på andra datorer över ett nätverk är ju läckert men jösses vilken overhead det skapar i form av nätverkstrafik och minnes utnyttjande och så slött det är. Nej, tacka vet jag gamla hederliga sockets; de gör vad man ber dem om, inget annat.